Vanliga frågor och svaren på dem …

När jag är ute på författarbesök är det en del frågor som kommer tillbaka gång på gång, därför tänker jag lägga ut några av dem (och svaren på dem, så klart) här. Om du som besöker sidan håller på att skriva ett författarporträtt eller bara ändå vill veta olika saker, så kan du läsa den här sidan först. Hittar du inte det du vill veta så är du välkommen med dina frågor till min e-post: kavonbredow@gmail.com

Hur kom det sig att du började skriva?

Jag har alltid gillat att hitta på berättelser. Innan jag kunde skriva berättade jag muntligt. På dagis, till exempel. Där talade jag om för alla som orkade lyssna att jag faktiskt inte var någon vanlig människa utan att jag egentligen var en sagofigur från sagolandet. I sagolandet bodde alla påhittade figurer som Fantomen, Snövit, Kalle Anka eller Jonatan Lejonhjärta – och jag kände förstås allihop och kunde berätta en massa om dem utöver det som stod i böckerna eller serietidningarna. Ungarna gillade för det mesta att höra om allt det där, men de vuxna påstod att jag var en lögnaktig unge som hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Det kanske var sant. I alla fall lärde jag mig så småningom att om jag skrev ner mina historier istället för att bara berätta dem muntligt, så kallades de inte för lögner längre. Då sa de vuxna att jag hade en fantastisk fantasi, fin förmåga att berätta och att jag var duktig som lärde mig skriva så tidigt.

Under tonåren blev skrivandet ett sätt att bearbeta sådant som hände omkring mig. Jag skrev om mobbning, vänskap, kärlek och familjerelationer. I nian skrev jag den första versionen av den berättelse som så småningom skulle bli min debutroman; Syskonkärlek.

Var får du din inspiration ifrån?

Inspiration finns det överallt. Varenda människa jag möter bär ju på berättelser. Jag ser mig omkring, jag lyssnar och jag minns en massa saker jag själv varit med om. Ibland ser jag någon på ett kafé eller så drömmer jag något som sätter igång berättarlusten. Ingen av mina böcker är helt påhittad. Ingen av historierna är heller helt och hållet sann. Alla mina berättelser är en blandning av sådant jag varit med om, människor jag mött, saker jag hört och sådant jag fantiserat ihop.

Varför skriver du just ungdomsböcker?

Från början var det inget jag hade bestämt. Det blev nog bara så eftersom jag var så ung själv. Den första boken, Syskonkärlek, skrev jag ju om personer som var lite äldre än jag var … fast inte så gamla att jag inte skulle kunna sätta mig in i deras liv på ett trovärdigt sätt. När boken så småningom kom ut så hade jag ju hunnit om dem i ålder med några år, men det är ju en annan sak.

Med tiden har jag ändå fått frågan så många gånger att jag har blivit tvungen att ställa mig själv mot väggen och fråga mig varför jag fortsätter att skriva om människor mellan elva och nitton år, trots att jag själv nu har passerat femtio. Jag tror att det beror på att det är en så omvälvande, svår och samtidigt tacksam tid att skriva om. I synnerhet tiden i grundskolan, då man varje dag ska samarbeta med personer man inte har valt att vara med och inte har något gemensamt med – förutom åldern och att man kanske råkar bo i samma rektorsområde. Det kräver en otrolig social anpassning hela dagarna i åratal. Samma sak är det hemma, eftersom man oftast bor med sin familj … som man inte eller har valt utan måste anpassa sig till och leva i ändå. Samtidigt som man måste anpassa sig så mycket efter andra hela tiden så ska man genomgå en revolutionerande individuell utveckling. Man ska bli den man vill vara, stå för det man vill stå för – och framför allt klura ut vem och vad det är. Så min motfråga blir till slut; varför skulle jag inte skriva om denna märkliga och jobbiga period i livet?